blablabla. hej jag gillar musik.

När jag var 11-12-13 år och hade utvecklingssamtal två gånger i halvåret eftersom jag brukade vara ett sånt problembarn brukade mina lärare alltid prata över huvudet på mig med mina föräldrar och det lät alltid samma;

"emmy har förbättrat sig något otroligt sedan hon började här, hon är omtänksam, trevlig och alla lärare tycker hon är en riktigt go tjej. emmy lär sig av sig självt, utan att behöva anstränga sig. hon läser ett tal och sen kan hon hela kapitlet. hon är otroligt mogen för sin ålder, skulle lika gärna kunna gå i 9an.
hon pratar lite väl mycket och det borde ni prata med henne om, men trots det verkar hon väldigt osäker i sig själv. visst, det kan vara tillfälligt nu på grund av allt det med alexander, ********, julia, moa, fabian och james och allt som har hänt, men hon har aldrig kunnat ta emot kritik utan att man ser att hon blir ledsen.
emmy borde verkligen bli säkrare i sig själv och fundera på att gå estetlinjen på gymnasiet för vi har hört henne sjunga och spela gitarr på musiken, och självklart på höstkonserten när dom var så duktiga sååå blablablablablaaaaa"

vissa delar stämmer fortfarande in på mig, och andra inte.
min mognadsgrad sjönk så fort jag började sjuan, lärare ogillar mig (tror jag iallfall), jag lär mig ingenting numera och musiken skiter jag fullständigt i, kommer inte bli någonting iallfall.
och detdär med självkänslan. det finns ingen, kan inte se migsjälv i spegeln och gilla mitt utseénde, jag jämför mig jämt och ständigt med andra människor jag ser. kan inte tänka på min personlighet och tänka; fan, vilken grym människa jag är. för det är jag inte. jag kan inte gilla migsjälv.

okej jag klagar och lipar och lär ta bort detta inlägget imorgon för då kommer jag antagligen läsa det och skratta åt migsjälv för att jag är en sån tönt. men för tilfället är det såhär jag känner och mitt anteckningsblock är fullklottrat så skriver av mig här.