mommo

vet inte riktigt vad jag ska säga eller göra, om jag ska skratta eller gråta för att hon klarade sig men ändå ligger helt förlamad. mormor har fått en stroke. ja, min lilla älskade mormor som bor helt själv. ramlade fredags kväll, blev hittad lördag eftermiddag av grannarna, uppskrapade armbågar och knän när hon har försökt komma till telefonen. kan inte äns tänka mig smärtan och rädslan som hon kände när hon låg där. hon försökte ju förklara i söndags men hon började gråta när hon började prata om hur rädd hon blivit så hon slutade. förlamad i hela vänstra sidan, men kan ändå prata och tänka klart, och det är jag så jävla tacksam över men samtidigt så jävla jävla ledsen över att hon ligger där på sjukhuset i skövde, själv och rädd som fan. hon har ingen som bor i närheten, hon hatar sjukhus, men mest av allt hatar hon att inte kunna ta hand om sig själv. hon behöver någon som duschar henne, borstar tänderna på henne, tar henne på toaletten och allt såntdär. i söndags hade jag nog den värsta eftermiddagen i mitt liv. att se henne ligga där helt still gjorde så jävla ont. lilla mormor som alltid fixar och donar, skrattar och är igång, ligger där precis som morfar gjorde när han råkade ut för olyckan.
och det enda jag kan göra åt saken är att sitta jämte henne, hålla henne i handen och säga att allt kommer bli bra. men både hon och jag och alla andra vet att det kanske inte blir så. hon kanske aldrig kommer kunna gå igen, hon kanske måste flytta hemifrån, kanske bo på hem och aldrig få ta hand om sig själv igen.
det är svårt att tänka positivt när man vet att det med stor sannolikhet inte kommer bli så