pluggat hela dagen, nu väntar sängen på mig för ännu en sömnlös natt
Jag vill inte se det mer, vill inte minnas.
Men även om jag blundar så finns det alltid där.
Hänger som en slöja över mig, varje dag.
Jag försöker skrika, men det kommer inga ord
Det är inne i mitt huvud som det hörs,
alla röster som aldrig tystnar. Och mitt eget skrik.
Jag dunkar mitt huvud i väggen,
blundar så hårt jag kan, höjer volymen på iPoden
men det försvinner aldrig, jag kommer aldrig ifrån det..
hejdå emobloggen. jag ska bli glad. jag ska det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar